Fick ett infall att skriva lite om detta ämne. Det är ju så idag att många känner pressen på att vara lyckade inom alla områden. Speciellt vi mammor har en tendens att känna oss misslyckade om vi inte är perfekta både när det gäller föräldraskapet, karriär/jobb, det sociala livet, har en perfekt kropp, snygga kläder, ett perfekt förhållande, ett vackert hem och mår strålande dag ut och dag in. Ibland får man ju intrycket av att många andra lyckas med allt det där, kanske speciellt via sociala medier som vi har väldigt stor tillgång till idag. Ibland blir jag vettskrämd när jag tänker på att jag kanske omedvetet råkar bidra till det där genom min blogg och mina statusuppdateringar. Jag har nämligen egentligen en stor motvilja till att försöka få mitt liv att verka just perfekt. Jag kan därför börja med att säga att allt i mitt liv är INTE perfekt. Jag har mina skitdagar jag också, när jag helst bara vill strypa ungarna (inte bokstavligt talat kanske, men ni fattar känslan), gräva ner mig själv, få ett utbrott på Jonas över någon struntsak, inte känner för att umgås med någon, inte har motivation att träna, inte känner för att gå till jobbet, har världens pms-humör osv. Allt det där är ju dock fullkomligt normalt och naturligt. Det vore sinnessjukt att alltid gå runt och vara på topp, ärligt talat.
De som enbart ger sken av att ha det underbart jämt tror jag ljuger, antingen för sig själva eller enbart för alla andra. Kanske har man låg självkänsla och känner ett stort behov av att hävda att man har det så mycket bättre än man har? Kanske har man många vänner som man känner ett behov av att konkurrera med när det gäller just att ha ett lyckligt liv? Inte vet jag, jag har aldrig känt det behovet själv. En period när barnen var mindre var jag helt utsliten och det kändes som att det enda jag uppdaterade om var att ungarna bråkade och skrek och att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Då kan det tänkas att folk irriterar sig på att man gnäller istället, men för mig var det ett sätt att få ut min frustration. Och jag VILL inte vara den som ger sken av att småbarnslivet är en dans på rosor och att man är underbart lycklig jämt. Jag vägrar. Givetvis finns det många ljuvliga sidor med att ha barn, men ALLT är inte ljuvligt för den sakens skull. Man ÄR trött, sliten och hinner inte ta hand om sig själv som man önskar, man har urdåligt tålamod vissa dagar (läs: ganska ofta), man skriker på barnen och skäms efteråt osv. Man bråkar med sin partner om totalt urlöjliga saker bara pga stressen, man hinner inte träffa sina vänner så ofta och får inte den sociala stimulans man kanske behöver som vuxen människa. Dessutom är det kanske EN gång i veckan jag orkar fixa till mig ordentligt, dvs sminka mig och ta på mig snygga kläder. Annars skrotar jag runt osminkad och med träningskläder...
Vart jag vill komma med denna text är att göra klart för alla att jag har inte ett perfekt liv bara för att jag prioriterar min hälsa och min träning högt. Jag anser verkligen inte att man måste ha en perfekt kropp, platt mage och fast rumpa. Men för mig är träning och hälsa en slags hobby, något som gör att jag får extra glädje och energi i livet. Jag tycker det är roligt helt enkelt. Inte alla dagar - men de flesta. Det är grymt skönt att få komma iväg till gymet, att få känna sig i form, att slippa gå och vara missnöjd med kroppen (jag har sällan känt mig sådär jättemissnöjd, men jag känner mig betydligt MER nöjd när jag tränar och är i form), att känna mig stark och energisk, att veta att jag tar hand om mig själv och min kropp. Det är trots allt den här kroppen jag har fått, den kropp jag ska leva mitt liv i, och för mig finns det ingen anledning att prioritera min fysiska hälsa lågt, för det går i sådana fall ut över allt annat. Jag vill leva ett långt och friskt liv, och tyvärr finns det inga genvägar för det. Man måste ta hand om sig själv helt enkelt.
I den här bloggen har jag, av ganska självklara skäl, valt att nästan enbart förmedla positiva känslor. Jag tror inte att det vore så kul med ett träningsblogg som innehöll en massa gnäll och negativ energi. Det funkar liksom inte. Överlag är jag inte heller en person som gnäller och ältar speciellt mycket (men givetvis händer det!), jag försöker oftast göra det bästa av situationen. Jag dömer inte mig själv speciellt hårt om jag hoppar över någon träning ibland, om jag slarvar lite med maten ibland eller om jag bara har en dålig dag helt enkelt. Jag försöker tänka "Det där var ju inte så bra, men skit samma, det tar jag igen i morgon", och sedan GÖR jag det också. Man kan inte döma sig själv för varje litet snedsteg man tar. Beröm istället dig själv för dina framsteg och jämför med hur det var innan. Eller jämför med de som slappar på soffan varje kväll, medan du kanske kommer iväg och tränar några gånger i veckan. Det är fasen så mycket bättre! Man ska helt enkelt inte sträva efter att vara perfekt, för då kommer man aldrig att vara nöjd med sig själv och sina insatser. Fokusera på dina framsteg och var stolt! Sträva efter att bli bättre och bättre, men var jäkligt nöjd med varje litet framsteg istället för att tänka på vad du INTE lyckades med. Jämför med dig själv och inte med alla andra! Det mår då mycket bättre av! Man kan få inspiration av andra, men man ska inte jämföra sig på ett sätt som man mår dåligt av.
Sedan tror jag inte att man KAN prioritera allt på samma gång. Har man småbarn så har man överlag jäkligt fullt upp hela tiden. Det är svårt att ha mycket tid för familjen, komma fort fram i kärriären, hinna träffa sina vänner mycket, hinna träna mycket, ha en fantastiskt förhållande mm, allt på samma gång! Välj vad som är viktigast för dig just nu. För är det just nu familjen, hälsan och att hinna med att träffa mina vänner då och då. Med det är jag nöjd. Det är olika för alla hur mycket man orkar, men en sak är säker, man orkar mer om man mår bra i kroppen. Har man så mycket i sitt liv att man inte hinner ta hand om sig själv, så kanske man är ute på lite djupt vatten? Det kanske funkar en stund, men inte i längden.
Kortfattat: Ta hand om dig själv, var nöjd med dina framsteg och sluta jämföra dig med alla andra så mår du bättre! Försök alltid att tänka positivt, men acceptera att alla dagar inte är 10-poängare. Livet fungerar inte så, inte så. Man gör sitt bästa helt enkelt.
En helt normal dag: rufsig i håret, osminkad, nyvaken och med smutsiga kläder. Men ut i skogen kom jag iaf!
Träna dig på att tänka positivt. Det finns i princip alltid något positivt att fokusera på, även om allt vid första anblicken verkar skit. Jag lovar, det är en del av din hjärna som du kan träna upp, på samma sätt som en muskel ;-) Men glöm för guds skull inte att det inte är något nederlag att erkänna både för sig själv och andra att du inte är på topp jämt.
Ha en skön lördagkväll!
